Det är väldigt jobbigt att förlora någon.
Livet faller samman och bildar högar av misstroende och konflikter.
Tårar rinner och tillslut blir ögonen torra, sedan får man ont i resten av kroppen, främs själen.
Efter någon månad börjar man förtränga gråten men då övergår  allting bara till tankar om o om igen.
Det är svårt att stå på sig. Och förståndet blir inte bättre oavsett hur jag betér mig.
Att förlora någon för en viss stund är nästan värre att förlora någon förgäves.
I alla fall i detta sammanhang, när man vet om att personen igentligen vill vara vän med en, men att vännen inte riktigt vågar tro på sina inre gångar. Och då radar man upp problem efter problem.
Men ändå vill man höra från personen att man är önskad hos henne, för annars fungerar inte de bästa tankarna.
Jag försöker att få dig att förstå, men jag vet inte vad du tror om mig när jag säger allting som hjärtat viskar till mig.
Och om igen säger jag samma sak för att du ska förstå att det jag säger har den största meningen hos mig.
Det känns bara tyngre när man får fram de orden som förklarar att det inte kommer bli som förr.
Men inget överväger ett försök till att hålla kontakt genom skratt och gråt.
Det är det ända jag vill, till en början.
Jag vill ha lycka, som du spred och så vill jag spendera dagar med dig som förr.
Olivia, du har allting en vän behöver.
Rösten som alltid finns där, både när man e frånvarande och tillsammans, men ändå kan man höra lyckan.
Tillit, jag kan lita på dig till 110%, inget kommer utanför dörren.
Omtanke, du tröstar och lyssnar.
Förståelse, du kan förstå allting jag säger och medge ditt förstånd och tal när det behövs.
Jag kan hitta på allting med dig, jag vågar vara mig själv och jag trivs med dig som person.
Det jag vill är att få sprida min lycka någon stans, till dig. Och att vi kan skratta åt saker som tidigare fick oss att få magrutor.
Det är du som saknas nu Olivia, och det är dig jag vill spendera mycket tid med, du är en underbar vän, bästa vän.
Saknar dig enormt mycket.

Big love <3