Jag vet inte hur jag ska berätta det för dig. Du kommer inte förstå vad jag menar. Jag har sagt det tidigare till dig, att jag inte vill att det ska bli någonting mellan oss igen. Men samtidigt vill jag hålla på med dig. Det tog slut mellan oss för fyra månader sedan men ändå så tänker jag på dig varje kväll innan jag går och lägger mig. Då vill jag bara att du ska ligga där bredvid mig, titta mig timvis i ögonen och låta mig känna din hand mot mitt bröst.
 Men när solen går upp, då dagen börjar på nytt, finns inte de tankarna kvar i mitt huvud. Jag vill bara inte att du ska vara min pojkvän då. På något vänster försöker jag finna mig in i mina tankar, försöka få fram känslorna för dig som jag hade kvällen innan. Jag vill ju ibland att det ka vara du o jag, när mörkret faller. Men det vill inte övervinna ljuset, dagen.
Det kanske kan ha ett samband med ondskan och glädjen trots allt. När solen går ned och mörkret faller sig in sipprar ändå en tår nedför min kind. stunderna i mitt liv som var ett vansinne har jag strukit över men ändå finns dem kvar. Jag vill känna tröst hos någon och när tankarna kommer upp, då jag tänker på dig, får jag min tröst genom att se våra stunder tillsammans. Men när dagen gryr, då jag har lärt mig att vara stark. Kunna sätta gränser och kunna stå på mig, då kan jag ta mina initiativ. Då förstår jag min ställning till livet. Du kan inte övervinna min sits.
Men när jag får ett meddelande mitt i natten vid fyra tiden, där det står att du älskar mig och nästan ber för att det ska bli du o jag igen börjar de logiska följderna att komma upp. Jag känner hur ögonen drar ihop sig och hur vätskan från ögat börjar slingra sig nerför ansiktet. Jag vill ju att det ska vara vi men samtidigt så vill jag inte det, det funkar inte, jag har inte tid och mina känslor finns bara ibland. Känslorna finns i min ondska. När svagheten tränger fram.