Livet av sten.
Stengolv, stenvägg och stentak, hur ska jag klara mig?
frågan går inte att besvara utan att komma in på konsekvenser. Men man kan åtminstonde ha funderingar över frågan dock slutsatser. Eftersom man inte behöver genomföra slutsatserna och funderingarna som ligger till grund för något speciellt finns inte mycket till konsekvens. Om jag inte skulle ställa frågan skulle jag inte ha några tankar, men nu är det självklart att funderingar finns inom mig. Jag finns inte bland medmänniskorna som jag gjorde i barndomen. Jag kunde stå för det jag gjorde och samtidigt ha det lyckligt. Nu är det en annan genre på verksamheten. Det spelar ingen större roll hur jag än är som person för att fastna hos dig och bli kallad vän. Jag menar det riktiga ordet vän - vänskap - finnas till, inte ordet som används för en komplimang och som har en betydelse för skuggan av sig själv. Inget är sig likt det positiva som fanns innan, då jag kände lycka. Jag vill känna det riktiga livet som man alltid läste om och såg, kärleken - familjen - vänskapen vs gemenskapen, helt enkelt det man trodde skulle förekomma för alla. Styrkan till utveckling och värme för framgång. Men hur ska jag få fram viljan när jag fortfarande står och trampar på samma ställe och inte kommer någonstans. Det finns inga utvägar, allt är bara omringat av sten. Där jag ensam står utan känslan av värme från någon, kännetecknet av riktig vänskap hos "vännerna" och hos kärleken. jag kan inte klara mig utan styrka och framgång i ensamheten och sinnet till för stenras. Det är viljan som saknas. Viljan finns inte eftersom jag inte är önskad.
frågan går inte att besvara utan att komma in på konsekvenser. Men man kan åtminstonde ha funderingar över frågan dock slutsatser. Eftersom man inte behöver genomföra slutsatserna och funderingarna som ligger till grund för något speciellt finns inte mycket till konsekvens. Om jag inte skulle ställa frågan skulle jag inte ha några tankar, men nu är det självklart att funderingar finns inom mig. Jag finns inte bland medmänniskorna som jag gjorde i barndomen. Jag kunde stå för det jag gjorde och samtidigt ha det lyckligt. Nu är det en annan genre på verksamheten. Det spelar ingen större roll hur jag än är som person för att fastna hos dig och bli kallad vän. Jag menar det riktiga ordet vän - vänskap - finnas till, inte ordet som används för en komplimang och som har en betydelse för skuggan av sig själv. Inget är sig likt det positiva som fanns innan, då jag kände lycka. Jag vill känna det riktiga livet som man alltid läste om och såg, kärleken - familjen - vänskapen vs gemenskapen, helt enkelt det man trodde skulle förekomma för alla. Styrkan till utveckling och värme för framgång. Men hur ska jag få fram viljan när jag fortfarande står och trampar på samma ställe och inte kommer någonstans. Det finns inga utvägar, allt är bara omringat av sten. Där jag ensam står utan känslan av värme från någon, kännetecknet av riktig vänskap hos "vännerna" och hos kärleken. jag kan inte klara mig utan styrka och framgång i ensamheten och sinnet till för stenras. Det är viljan som saknas. Viljan finns inte eftersom jag inte är önskad.
Kommentarer
