Jag älskar att läsa igenom mina texter som jag skrev för ett år sedan. Då jag inte alls mådde så bra. Det stärker mig för jag ser vilken jävla framgång jag har gjort. Men ändå blir man leden när man så väl läser texterna.
Men jag gav aldrig upp, Jag gav aldrig upp. ALDRIG.
Hoppet som man aldrig trodde fanns, var ändå beskyddat runt sig själv. Det fanns i det osynliga.
Ni som har det jobbigt, kämpa på, lova mig det !!

Här är två texter jag skrev:

Ingenting på jorden är så dyrbart som känslan att vara önskad! Att vara en dotter till en mördare, att vara en dotter till en våldtäcksman är detsamma som att inte vara önskad. Tyngden är lika stor att bäras vid. Alla måste vara önskade för att kunna gå vidare i livet. Ibland känns allting som att börja om igen, att gräva i marken som är fylld av kol. Man kommer ju ingenstans men ändå fortsätter man för att visa att man inte är den person som alla tror. Men man stannar där man var innan. vissa gräver väldigt snabbt och lever lyckliga, andra gräver inte alls och plågar sig själva, och de som vill gräva, bara försöker sig in på nåt omöjligt, kommer ändå ingen vart. Misslyckat.

Från början trodde jag på lycka. Det fanns lycka runt om mig och den lyckan finns fortfarande, till en viss del. Men min lycka går i ett negativt kretslopp. lyckan finns hos mig, den avdunstar och bara försvinner, finns bara inte där, men den kommer tillbaka. Men när den väl kommer tillbaka behöver jag den som minst. Då jag har det värst, då jag inte kan förlita mig på allt lyckligt som vill komma. Att bara tro och vara på den nivån jag var för tio min sedan. lyckan vill inte förtränga sig genom ondskan, därför vill jag att lyckan ska finnas när jag är lycklig. Men den stora önskan är att lyckan ska förbli hela tiden.

 Negativitet, negativitet och ännu mer negativt. När tar du över? När får jag bli den lyckliga personen? kommer jag klara det?

Som jag sa igår till min bästa kompis. Nu när nästan allting hänt mig så återstår bara en sak, att ta själmord. Har inte lyckas innan men den dagen kommer väl också. efterssom allt annat har hänt. Eller också att bli mördad, det återstår att se. negativt på saken, negativt på livet. jag har det jag önskat mig, en vän jag kan lita på, en jag kan gräva ner mina känslor i, en som förstår och en som alltid funnits där och alltid kommer att stanna kvar vid. jag förstår att du vill allt så väl, vill ha mig kvar, men det är inte lätt när ondskan alltid finns hos mig, den som inte vill försvinna. ondskan kan inte hjälpas, det är ni som kan hjälpa mig att få bort den om ni börjar tänka på era uttryck, börja tänka om hur ni verkligen vill se det på. Men att livet skall fungera korrekt behövs inte bara en vän har jag kommit på. Det måste finnas ett samhälle som man trivs i för att lyckan skall finnas där runt om en hela tiden. Det kan du göra någonting åt. Om du börjar tänka om, hur du själv vill bli behandlad så kan ett bra samhälle framträda. Tidigare, innan ni börja anmärka allt på mig kunde jag sticka ut. Jag trivdes i mig själv. Men nu tänker jag på allting ni har sagt. Det ända jag är glad över då jag blir lycklig, det ni inte anmärkt och som jag inser är att jag har är fina ögon. När ni säger det till mig, som händer då och då, värms mitt hjärta enormt mycket. Jag blir lycklig. Men vad är sannolikheten att bara gilla sina ögon och att inte gilla resten av kroppen, vad det leder till. Det har ni avgjort. Det är redan klart. Ni ville, från hela början att jag skulle må dåligt när jag hade det som värst, nu har ni fått det ni velat. En individ som inte är önskad.

---

Det finns så mycket saker som jag skulle vilja ta upp. Jag blir ständigt besviken och tappar min glädje och det som vi kallar för luft. Sömnlösa nätter, lider, jag somnar igenom att gråta. Livet är en gåta och jag tackar för att förlåta. Överheter bestämmer vårt liv, men söker bara efter makt. Jag ser ingen som är uppriktig eller står för det dom har sagt. Livet, det rullar på men man väntar sin domedag. Jag tänker på det som betyder nåt, som jag inte ens har. Jag vill inte prata, vill inte hata. Försöker skapa nåt som tar mig tillbaka till stunderna, jag saknar, jag vaknar. För jag pallar inte med drömmarna som sliter på mitt samvete. Det är inte jag som skapat detta vidriga helvete. Det finns inte mycket hopp i min smutsiga vardag. Lever mitt liv, men drömmer tillbaka till det som är förbi. Jag döljer mina fel, men det finns för många bevis.

---